Sommarens sista smärta
Kinnekulle ring 24 augusti

 

MAN SKALL FÖRSÖKA SUGA UR DET GÖTTASTE. Så tänker jag när nu långledigheten är över och höstsäsongens arbete hotar ta död på den sommar som ju faktiskt ännu finns där. Här. Naggad i kanten mest av det faktum att arbetsrutiner och ekorrhjul dragit igång igen. Jag tänker så på lördagsförmiddagen då jag lämnar Jönköping i sol och värme för att ta mig till Kinnekulle och det racinghistoriska eventet där. Nej, Sommaren är inte över, men man ser början till dess slut. Den har ändrat karaktär. I det öppna västgötska landskapet blir det tydligt i alla blekgula torra fält utmed vägen. De reflekterar sin brist på energi och markerar att något gått förlorat. Det som skall ges, är givet.

Visst gör det lite ont.

Vägarna mellan Jönköping och Kinnekulle, som drar åt nordvöst över Mullsjö och Skara, är, om ni inte kört dem, rätt tråkiga. Dessutom kör folk som jävla idioter här. Upp i röven ligger de, förbi skall de och de lämnar bara centimetermellanrum då de passerar. Jag funderar på om det är fartkamerorna som gör att ivern blir så stor emellan dessa eller om de bara är korkade här. Jag stannar till vid trandansparkeringen vid Hormborgasjön. Inga bilar, inga fågelskådare och inga tranor. Bara brun myrmark.

I Götene får jag kontakt med Healeydepån och Sidburn-Jocke möter upp med inträdesbiljett. På parkeringen står det kanske 25 bilar. Historiska racingtävlingar brukar sällan dra enorma publikmängder, det är mest konnässörer, men här är det ovanligt tunt. Det är bara 100 anmälda tävlingsbilar vilket gör tävlingen lite urvattnad. Lite västgötskt blekgul. I "vårt" heat, om vi med detta menar Healeybilarnas, är det tio bilar till start. Av dessa är FEM healeys. Men för Healeyfolket är det så mycket mer än bara lite racing då de träffas. Det är samhörighet, trevnad, kaffe med dopp och friska kommentarer. Kanske att 1000-cupens alltid stora startfält också förklaras så?

Jocke tycks lite mer bekymrad än vanligt. Han sitter tungt, funderar över sin tredjeplats bland gänget och över att han är två sekunder långsammare på kvalet än under racet i fjol. Han lånar Lotsens pärmar med tider och väderförhållanden från förra året. Jämför däckstryck men kommer inte till klarhet eller glädje. Hade de två sekunderna inte inneburit att han hamnat efter Nisse och Lotsen tror jag inte problemet känts så tungt. Nu visar det sig att de flestas tider är långsammare än fjolårets. Bara PG kan stoltsera med halvsekunden snabbare tid än då, men han har ju kapat sina tider med både två, tre och fyra sekunder på banorna i år. Vad gäller Elmon och Spriten sitter sonen Emil bak ratten denna gång och jämförelserna blir därmed haltande. Dessutom får de inte motorn att gå enligt önskan. Healeyägare Robban Petersson står här också, men här kör han sin breda Alfa och det i ett annat heat än engelsmännen.

Det äts, och bjuds på lunch. Korv, revbenspjäll, kyckling och potatissallad. Det dricks kaffe. PG är på givarhumör och överlämnar ett luftgevär av modell värstingapparat till Jocke som väcker uppståndelse i jägarkretsarna, och en fotodekorerad kaffemugg till undertecknad.

Lördagens tävlingsheat blir statiskt. Två GT40 i front, enbart lite störda av Solmans E-type inledningsvis, sedan Nisse, sedan Lotsen, sedan Jocke, sedan några elaner, sedan PG, sedan Emil. Det blir för en åskådare tyvärr lite tråkigt. Även så för förarna - fightlös man oönskar vara. "Fast att i starten ha två GT40 framför sig och en E-type bredvid känns ju ganska maffigt" erkänner Nisse. Därpå slår de sig till ro i sitt läger. En sätter sig att läsa kvällstidningen. Någon plockar fram sin bok. Några öl plockas fram, upphällda i Le Mans Classic-muggar. Ett par visky. Några diskuterar en månadstidnings innehåll. Det är ro, stilltje och after work.

Så lämnar jag dem och tar mig bilidioternas västgötska vägar åter. Hemvägar är oftast mer intetsägande och går snabbare.

Det är ännu inte äppelskördsdags, men det är kräfttider. Mats har sagt att Healeygänget skall ha kräftskiva på kvällen. Jag tänker på det senare på kvällen; hur Kinnekulledepån upplyses av kräftlyktor, snapsvisor och vrål. Och jag ser dem sedan framför mig, ser dem andaktsfullt plocka de röda läckerbitarna ur det salta, ljuva spadet. Hur de fattar en kräfta med båda händer. Som till bön. Ser dem vända på den, föra den till mun och ljudligt suga ut det göttaste. Det är det man skall göra.

Hur det gick på söndagen vet jag inte.

Göran L


I väntan på start.
Han brukar inta denna position då, PG. Solitär.


I Healeyklassen är verkligen väderkvarnar jättar.



PG


Emil


Nisse


Solman höll inledningsvis Klings GT40 bakom sig


Lotsen


Jocke


Robban körde Alfan i dagens häftigaste heat, men i brist på träningstid fick han starta sist.

 


The mugg


The fireshouter


The deer hunter


I väntan på Godot.
Robban och Mats


Anders Lotsengård


Stallchefen för team Solman på besök. Hon avskedar och tillsätter folk med lika friskt humör. Och håller Mats på mattan.


After drive

Se Nina, inte ett endaste elakt ord.
Nu heller.


Och i detta skick lämnar jag dem och den enda som bjuder på härlighet och glädje...


...Maria