Det är åtta grader kallt på morgonen den 27 november i Jönköping. Vi skall till Mats Svanberg i Eksjö, min MG-kompis Ande(r)s och jag. Jag läser DN i morgonsängen: de testar Audis nya eldrivna R8:a och jag njuter över form, fart och och miljövänligheten. Framtiden ser vacker ut i tysk design. Vi är på väg i diametralt motsatt riktning, mot engelskt femtiotal, ekerfälgar och stor bensintörst. Ändå förenas kontrasterna i något så mångomslutande som bilpassion. Var tid har sina fälgar, sin design och sin drivkraft.

På vägen mot Eksjö gör vi en lokal avstickare inom Jönköping och hjälper en kompis att lyfta karossen av det lilla chassit på en racingelan. En näpen bakelse i gräddvitt.

I egendesignat hus bor Mats och Kerstin i Eksjös utkanter mot Skurugata till. Har ni varit i Skurugata? "Skurugata är en omkring 800 meter lång klyfta i berget som är mellan 7 och 24 meter bred" säger Wikipedia och det stämmer nog. Har ni inte varit där så åk förslags vis dit en dag av trettio graders hetta så kan du hämta andan där på botten av klyftan i tiogradersluften som där härskar. Så är det.

Idag behövs det jävlar i den ingen svalka. Vi kliver på hos Mats och Kerstin. Ja Mats får vi hämta från garaget invid huset. Sedan stiger vi in. Mot den intilliggande is- och snötackta sjön hänger fågelmatsanrättningar i vackert stålarrangemang. Hackspett, talgoxar, titor och blåmesar. Vi bjuds på kaffe och bullar. Vi pratar bilar i allmänhet och Austin Healey och Austin Healey Club Sweden i synnerhet.

Vi är här för att titta på Mats version av racehealey. Sid:en är ju numera Anders Lotsengårds hel och hållen så Mats måste ju ha en egen att leka med tillsammans med klubbens andra tävlande. Klass F blir tät på Healeys. Jocke Glaes flyttar sin dit och PG Johansson bygger som bekant också för F-klass. Vi lämnar Kerstin med disken och tar svängen om Eksjöverken, Mats vill visa oss vad de sysslar med. Tåg har jag för mig. Tåg? säger Mats och ser frågande på mig.
-Ja, vagnar och så?
-Nänä.
-Räls och syllar?
Nu tittar han bara och går vidare in i fabriken.

Sedan ett halvår tillverkar de bl.a. stora j-a lastbilssläp på dryga 30 ton. Från noll till 2,5 i veckan på 6 månader. Mats har ritat och designat släpen. Inget tågrelaterat över huvud taget? frågar jag och Mats går vidare.

(Ande(r)s som är barndomskamrat med Mats, erkänner senare att det är han som planterat tanken om tåg hos mig. Men inte än, först då vi är på väg hem)


Ut och iväg till the Garage. Här finns ett och annat parkerat, among the Healey Mats is going to rebuild for the circuits. I nuläget är den pyjamasklädd och vilande. Innan vi närmar oss den röde tittar vi runt på andra Healeyobjekt.

 

Ett tillhör, var det Göran Utter? Ett annat skulle jag knappt vilja kalla objekt ens och vad det nu skall bli av det säger kanske Mats men jag orkar inte ens reflektera eller tänka tanken på att någon skulle kunna skapa en bil av högen som ligger där. Jag passar på att fråga om de där skillnaderna emellan till exempel 100/6 och en 3000 som jag ännu inte känner: "Listen längs huven". Han berättar annat också, om Donald Healey och märkets pre-liv, födelse och död.

 

Eftersom vi bara är tre och ingen annan kan ta del av våra kommentarer vågar jag framföra min tanke om märket Austin Healeys svaghet - att levnaden blev så kort och modellerna så få.

sargat, åldrat och vackert

 

den röda

 

 
 

Jag trodde, det skall framhållas, att den röde var i ett stadium av pågående modifiering med kränghämmare och kamaxlar liggande om varandra på det vackra golvet. Det gör det inte och inte tycks Mats på något vis stressad över detta. Dels är mycket av bilen redan preppad som den skall. En störtbåge skall på plats, motorn skall plockas ner och sättas ihop. Sedan är det inte så mycket mer. Chassit är i stort redan satt. Ja 6 tums Minilitefälgar och en lackering likt SID:ens med vit front till det röda. Hardtopen sitter för tillfället på bilen bredvid. Hulten. Dessutom är Mats inte så förtvivlat oroad om bilen är raceklar till sommaren eller inte. Är den det inte så är den inte. Kanske skall bilens aluminiumskärmar bytas ut. Det visar sig.

Återvänder vi för en stund till Mats egna märke Hult Healey så är det ju som så att det är just den röde som är moder till alla Hult Healeys look. På denna röde göts de formar som skapade Hulten. Mor och son står alltså bredvid varandra här.

Svartlackerat är racigt. Dock är dessa bara 4,5 tum breda och skall bytas ut mot Minilites

 

 
 

 

Aluminiumkylare som inte är okey enligt racereglementet


 
Webrar hör klass F till

 

 

Mor och son

Sedan lämnar vi de vackra vagnarna och Mats för att återkomma kanske vid monteringen av den där störtbågen eller något. Måhända då med vintergäck och krokus utanför knutarna. Man vet aldrig med Mats, vintern eller livet. Vi stänger garageportarna. Alla bilar borde få tillbringa vintern så här: I gott sällskap och på lackerade trätiljor. Min gör.

Göran